Lotta åker tåg

Ibland kallar en kompis mig för Lotta, det händer vid sådana där tillfällen då det "bara händer" en massa saker. I dag var en sån dag.

Det där med att åka tåg går inte alltid att planera om man vill få en hyfsat billig biljett (exempelvis sista minuten). Efter att ha gamblat bort två dåliga biljetter fick jag till sist nöja mig med en ändå sämre. Det innbär att jag fick gå upp klockan 5 imorse. Det har hänt att jag haft tågmarginal "spring direkt in i tåget". Men så inte denna morgon! Icke! Helena har blivit ordentlig (jo, det är sant, jag kommer i tid nästan jämt). 15 minuter innan tåget skulle gå var jag nere på centralen. Gott om tid att hämta ut biljetten. Eller ja, det hade varit gott om tid - om jag hade haft biljettnumret med mig.

Det är konstigt det där. Jag trodde verkligen att jag hade med mig mobilen (innehållandes numret) men den fanns helt enkelt inte i väskan. Hade en till väska med mig, men där brukar jag ju aldrig lägga mobilen. Rotade dock lite pliktskyldigt runt även i den samtidigt som jag inser att 15 minuter är snudd på onödigt lång tid att vara vid centralen, men på tok för kort för att hinna hem och tillbaka igen.

Så vad gör man? Vem kan jag väcka klockan 7 på morgonen? Några namn dök upp i huvudet men när det kom till telefonnummer jag kan utantill fanns helt plötsligt bara ett kvar. Hemnumret. Men först behövde jag en mobil. Den första jag frågade hade slut på pengar. Tänkte att här gällde det att välja noggrant. Tittar mig om på centralen och fastnar för en tjej som ser väldigt trevlig ut. Det visar sig vara en av mina bästa vänners kurskamrat! Hur stor är sannolikheten? Glatt lånar hon ut telefonen till en Helena som känner att det är lite pinsamt att behöva be om telefon. Som tur är var pappa redan uppe, det är fortfarande ungefär 5 minuter kvar. Det här borde fungera fint.

Borde... Jag berättade hur pappa skulle komma in på mailen för att få tag på numret. Men det gick inte. Minutrarna tickade på och det blev ständigt något fel. Till min lättnad blev tåget försenat med en minut, men mailen ville visst inte öppna sig för pappa. Så lugnt som möjligt, men halvt förtvivlad, ber jag honom ge uppgifterna till min bror (ringa och väcka honom) och sedan ringa upp denna okända mobil. För nu var jag, den okända mobilen och framför allt mobilens ägare tvungna att gå på tåget.

Väl på tåget kommer min räddande ängel på att hon kan ringa sin pojkvän som kan allt om datorer. Jag tyckte att det lät bra. Ända tills det visar sig att han låg och sov. Det var ju hemskt synd. (Det lät som om han skulle vara vaken annars hade jag försökt avstyra). Innan numret hinner komma fram hade konduktören kommit. Jag förklarade att jag inte fått med mig biljettnumret. Han tittar på mig, ler och säger "det ordnar sig, det fixar vi sen". Hur underbart är inte det att höra för en stackars liten själ som undrar var i hela friden mobilen finns? Efter att pojkvännen fått fram mitt nummer, min bror har hunnit ringa (nu utan att behöva säga numret) och jag har fått tag på de viktigaste numren jag kan tänka behövas under dagen kommer konduktören tillbaka och berättar var jag borde sitta.

När jag sitter på min egen plats (efter en del trevliga tillrop från involverade personer runtomkring plats 1 samt ett ursäktande "brev" som ängeln lovade att lämna till den okände pojkvännen) kommer konduktören som hade hand om min nya vagn. Jag känner instinktivt att det var en väldans tur att jag gått på den andra vagnen, för här hade det minsann inte varit lika lätt att prata sig ur. När vi är nästan framme kommer konduktör nummer ett in i min nya vagn. Vi tittar på varandra lite sådär pilemariskt som man gör när man liksom har en "hemlighet" tillsammans. Det värmer med förstående konduktörer!