På äventyr med Raidern

Jobbet som vaktmästare är, precis som vädret, ganska omväxlande. Precis som på alla andra jobb finns det saker som man mindre gärna gör och saker som man hellre gör. Vad gäller gräsklippningen är den softaste delen att köra åkergräsklipparen - Raidern. Tidigare i sommar har det mest fallit på min lott att trimma och köra vanlig gräsklippare. Men en natt hade det kommit ett brev från Raidern som tydligen önskade att just jag skulle ta hand om den nu i veckan. Christina hade skrattat så hon grät när hon läste brevet och märkligt nog blev det jag som fick Raidern på gräsklippningslotten. Inte för att det är särskilt roligt att klippa med den lilla tjockisen som inte ens har servo, men det är vilsamt :-)


Dag ett kom Raidern och jag rätt bra överens, förutom att jag fastnade med armen när jag klippte under ett träd. Det gjorde rätt ont.

Dag två gick också fint förutom när jag skulle hem till vaktmästarhuset igen. Kyrkan, kyrkogården och vaktis ligger högt upp på ett berg. Jag hade varit nere vid församlingshemmet och klippt. Som vi alla vet är det lättare att ta sig ner än upp. Jag och Christina hade missförstått varandra om var man kunde köra upp. Där jag trodde att Christina menade kunde man visst inte köra upp i alla fall. Kanske hade det gått utan det hyfsat tunglastade släpet. Men med släp körde jag fast bakhjulen i det mjuka gruset. För att lätta och kunna komma loss lossade jag därför på släpet. Det var bara det att släpet var tungt och backen brant, det var lite jobbigt att hålla emot. Tänkte därför styra in släpet mot kanten och några vildhallonbuskar som stod där. Men de lömska buskarna stod bara där för att dölja ett mycket djupt dike eller ett ganska litet stup. Men med lite hjälp från Tage var det tillslut ganska lätt att knuffa loss Raidern och dra upp släpet. Sen körde jag runt en annan väg. Vägen som Christina hade menat.

Tant Anna

Ända sedan jag var liten har Tant Anna bott här i samhället. Nu i veckan fyller hon 103 år. Eftersom jag varken har mormor eller farmor har Tant Anna fungerat som både ock. I veckan var jag nere och pratade med Tant Anna. Hon är störtskön! Nu i våras flyttade hon till ålderdomshemmet och hon verkar redan ha fått nya vänner. De brukar sitta på altanen, "att det blåser lite gör ju ingenting". Tant Anna är väldigt fräsch för sin ålder. Hon sitter på en stol och lägger det ena benet över det andra och knäpper händerna runt knät och sen berättar hon saker så att man omväxlande häpnar, skrattar, minns, funderar. Hon har en hel del livserfarenhet att dela med sig av. Om jag blir gammal någon gång hoppas jag att jag har samma livsglädje och öppna sinne som hon. Visserligen har närminnet börjat slippra lite "glömmer jag av vad jag läser kan jag ju läsa boken en gång till" men maken till klarsyn får man leta efter. Tant Anna hänger fortfarande med i vad som händer "att saker ändrar sig är helt naturligt, det har det alltid gjort och så ska det nog vara".

Tant Anna på sin 103årsdag