Jag har en kompis som ibland kallar mig Lotta. Lotta är en bokserie under pseudonymen Merri Vik. Med Lotta är det så att det bara händer saker för henne. Ska hon gå och titta på en båt hamnar hon på fel båt och blir hemskjutsad med en bogserbåt morgonen därpå, ska hon till ett utkikstorn råkar hon bli inlåst och får signalera med det enda hon får tag på - sin underkjol, ska hon hem till sin bästa vän med en gitarr i handen råkar hon ta fel buss och hamnar på en abbonnerad buss med musikföreningen "gitarrens vänner" och får helt sonika följa med på deras åktur. Det finns hur många exempel som helst men jag tror att ni förstår konceptet. Nu är det så att det inte alls är Lotta som sätter igång allt som händer, hon råkar bara vara där det händer så att säga. Därav likheten med mig, enligt min kompis.
Nu skulle klassen till Stockholm. Jag har börjat bli lite orolig för att inte komma i tid (som min vän Pär kommer att häva ur sig om några månader: Helena om du beräknar den tid som DU tror att det kommer att ta, och sen multiplicerar du det med, sisådär, en faktor på 5 kanske, då tror jag att det blir bra) så därför gick jag upp extra tidigt. Eftersom jag ska stanna i Stockholm för att gå på bröllop hade jag med mig packning för närmare en vecka, därtill bröllopskläder och så en stor lila plasthink med bröllopspresenter samt en lång rulle inslagspapper, alltihop lastat på min tåliga men opålitliga cykel. Men har det någonsin hjälpt att komma i tid? Nej! Varenda gång slutar det med att jag får vänta, eller att något blir inställt, eller.. Denna gång var det lite strul med en uthyrd bil. Jag tror det är lika bra att jag slutar försöka, då brukar det faktiskt gå fortare.
Nåväl, när alla hade kommit begav vi oss så till Stockholm. Vi hade inte så hemskt goda tidsmarginaler då vi skulle in på "vår" enkelriktade gata. Då fick vi möte med en lastbil. Just det - möte! Enkelriktat är tydligen underordnat "störst går först". Om ni någonsin kört bil i Stockholm förstår ni senariot att under en ganska hektisk biltimma backa på enkelriktad gata med nu ett flertal bilar bakom. Att chauffören i lastbilen sen inte var det minsta ledsen över sin del i det hela utan blängde och till och med tutade gjorde inte saken bättre.
Nåja, ett varv runt kvarteret och sen upp på den enkelriktade gatan igen. Denna gång hann vi halvvägs in på gatan innan det åter tog stopp, på grund av en brandkårsutryckning. (Brandkåren hade f.ö. också försökt komma in på gatan då lastbilen skulle ut.) Brandbilen stod ivägen och det var bara för oss att vänta då kön bakom åter hade fyllts på. Vi såg målet för vårt första stop - moskén, men kunde inte komma loss. Aldrig har väl uttrycket "så nära men ändå så långt borta" stämt så bra. Stämningen i bilen började bli lite, hmm, nervös kan jag tycka. Vi hade ju faktiskt en tid att passa. Men jag som varit med förr vet att när man testat alla utvägar och det inte finns något mer alternativ är det bara att ta saken med ro, det hjälper inte att stressa upp sig. Så jag övergick istället till att studera brandmännen in action. Dessa fina tankar delade jag med resten av mina medpassagerare varpå stämningen genast blev mer, låt oss säga underhållande. Det bidrog också till att jag av självaste min vördade snart pensionsåldriga klassföreståndare, som naturligtvis åkte i samma bil, fick kommentarer som "går det lika bra med byggnadsarbetare?" när sådana närmade sig bilen.
Tillslut blev såklart brandmännen klara. Till min stora sorg ;-). Men då kom problem nummer två. Vi skulle hitta ett parkeringshus. Parkeringshuset hittade vi men inte infarten. Det låter väldigt konstigt, jag vet, men ingen av oss kunde på villkors vis förstå sig på hur man tog sig in i detta parkeringshus. Just då träffade vi åter på - just det- lastbilen! Med fasa i ögonen bestämde vi oss för att ingenting var värt ytterligare ett möte med denna vägfara så vi körde vidare.
Jag vill bara få säga att även om man går upp tidigt och kommer i god tid, nåja i tid i all fall, till skolan så betyder det på inga villkors vis att man för den sakens skull kommer i tid till slutmålet. Men det var faktiskt inte mitt fel!
Ett härligt brudpar
Här är ett exempel på hög ambitionsnivå. Brudparet hade egen etikett på läskflaskorna :-)
