Herräng

Så var det äntligen dags - Herräng! 3:e försöket gillt som det heter. I år var det ett skadat knä och en hel del feber som höll på att sätta stopp för dansveckan och tillsist upptäckten att jag anmält mig till fel vecka. (Nej Linda, säg ingenting om Lotta...) Lite halvsjuk bestämde jag mig dock för att chansa på att bli bättre och åkte upp i alla fall, bara för att få nässelfeber. Men med hjälp av AC och hennes antihistaminer försvann de rätt fort.


Vad kan man då säga om en vecka som Herräng? Jättemycket! Men det ska jag inte göra. Om någon vill titta och läsa lite mer får ni gå in på min bilddagbok.

Boendet var fenomenalt! Tack, Martin! Vi bodde 4 personer i lägenhet på golv mitt i lägret kan man nästan säga. Innan vi hade packat upp var vi fem personer och sista natten var lägenhetsinvånarna utökade till sju! Trevligt, trevligt.

Inne i lägenheten

På dagarna var det lektioner, mestadels i stora tält. Kvällarna startade med kvällsmöte, som brukade vara riktigt underhållande, från scen i Folkets Hus och fortsatte med dans långt in på småtimmarna. Runt 1-tiden brukade det kännas lagom med en chokladkaka och kort benvila.

Ett av danstälten

Två kvällar var lite speciella. På tisdagen infann sig Bluesnight, mindre slemmig än beräknad och mycket trevlig. Fredagar är temakvällar. Detta års tema var 25 År eftersom Herrängs dansläger har funnits under 25 år. Det blev gala med röda mattan och hela kittet.

Frankie Manning och Dawn Hampton

Onsdag förmiddag är fridag, då passade vi fem urinvånare i lägenheten på att ta en egen sväng i bil ut till kusten. Kust var det för alla del, men knappast något hav, var fanns saltlukten och den halvrötna tången? Trevligt var det dock! Maria passade på att fylla år så hon fick bestämma lite och inte helt oväntat ville hon gå in i chokladboden :-)

Då man inte dansade, åt eller sov kunde man helt enkelt slå sig ner på altanen, alltid kom det förbi någon som också slog sig ner. Eller också gick man ner till vattnet, eller kikade in i någon av "butikerna" med dansgrejer. I något hörn stod några och jonglerade, från tälten hördes swingmusik, från något annat håll steppdans, på gräsmattan någon som tränade på nya steg eller nya rutiner.

Lindy Hop shop

Höjdpunkterna för mig var att få möta alla superduktiga instruktörer, Dawn Hamptons lektion, dansen på småtimmarna när man bara kunde gliiida runt samt att Carla och Kevin (ett par av mina favoritdansare) dök upp. Harlem Hot Shots egen Lennart var superrolig och Hasse och Marie är numer mina favoriter vad gäller svenska instruktörer. Det kan nämnas att Frankie Manning satt och pratade i en soffa i cafét klockan 4 på morgonen. Han är ju trots allt drygt 90 år. En bra vecka helt klart!