Lindas slaskhink

Jag har länge behövt en ny telefon. När jag var i Stockholm sist sa Linda att hon kunde skicka sin gamla. I dag kom den med posten. Men den kom inte ensam. Tre laddare (varav hon lyckats punktera den ena med häftklämma) och sex olika hörlurar! Jag bara stirrade på virrvarret av sladdar innan jag redde ut allt. Sen ringde jag naturligtvis och tackade för telefonen och undrade vad hon tänkte att jag skulle göra med allt annat som hörde till. Linda är ganska rakt på sak av sig: "Jomen, jag visste inte riktigt vad jag skulle göra med dem, så jag tänkte att "Helena är ju min slaskhink", jag skickar dem till henne!" Det hela började visst med ett par sockar i Uppsala en gång i tiden. Ska man skratta eller gråta?