Helikopterromantiker

Livet är förunderligt! Man kan ju tycka att man sett en hel del och känner sig själv ganska väl när man är 26 år. Men icke! Jag hade ingen aning om att jag var så fascinerad av akutvårdshelikoptrar som jag var. Jag och Erik var på väg hem till honom efter en runda på stan och lite plugg på HUB. Det hade hunnit bli alldeles mörkt och vi närmar oss sjukhuset då helikoptern kommer dånande bakom oss. Erik berättade att man kunde se den landa och jag tänkte att det kunde vara kul att se. Alltså cyklade jag iväg till helikopterplattan.

Skönheten, fast i dagsljus

När helikoptern väl landat (med rotorbladen på) och släppt av vad de nu släppte av skulle den lyfta igen. Häftigt att den kan lyfta! Det var som en jättestor insekt av plåt (trots det smidig) som långsamt steg spikrakt uppåt. Där stod den still en stund innan den vände bakdelen uppåt och flög iväg i hög fart. Det var verkligen jättehäftigt. Alltihop gick väldigt snabbt. Först fanns det ingen helikopter, sedan hörs ljudet och helikoptern kommer farandes, går ner på landningsplattan, ett liv kanske kan räddas, sen stiger den och innan man vet ordet av är den borta igen. Lite som en superman i plåtkostym! Naturromantiker har jag nog alltid varit, kan man vara helikopterromantiker också?