Månförmörkelse

Ikväll är det månförmörkelse. Jag har alltid gillat månen och månsken. Stjärnorna också! Det är något tryggt, spännande och skrämmande med rymden. Man ser samma stjärnor och samma måne som vännerna gör på andra ställen i Sverige. Det är lite förenande. Så länge man inte blir praktisk och börjar tänka på vad det egentligen innebär med brinnande gasmoln och syrefrätande planeter ;-)


Här tror jag att jag klämmer in en av mina dikter. Den om rymden :-) Eller handlar den verkligen om rymden? ;-)

Som en rymdraket
rakt in i atmosfären
in i solsystemet "Jag"
du har funnits där ett tag

Alla regler som jag kan
sånt som brukade fungera
stämmer inte längre alls
något annat distraherar

Nya regler nya lagar
hela rymden öppnar sig
jag kan inte navigera
faller handlöst framför dig

Vart försvann gravitationen
vem har tagit all min tyngd
Newtons lagar föll i kratern,
Galilei, stanna farten!

Ibland är du som Venus
då finns du nära mig
Men alla känslor kom i flock
så atmosfären blev för tjock

Ibland är du mitt Mars
och då är vi ganska lika
Men för hett eller för kallt
Du förstärker tusenfallt

Likt en virvelstorm
röd på Jupiters yta
Det snurrar allt för fort
av det du och jag har gjort

Jag vill inte svansa runt
som en komet runt din kärna
Men visst smälter jag ett tag
när du kommer allt för nära

Andra kroppar i vår rymd
dras in emot min mitt
Jag vill inte kollidera
får väl sluta attrahera

Tills jag finner dubbelstjärnan
det som kan bli du och jag
Vår galax, vårt hem, en gåva,
slutar som en supernova

Tillbaka till mitt jag
som ett stjärnfall någon ser
En meteor, nåt brinner upp
sen så var det inget mer